Ni som inte vet det, så har min gamla klasskompis försvunnit. I lilla L.A, alltså Ludvika. På fredag är det tre veckor sen. Det är helt sjukt. Vet inte riktigt vad jag ska känna. Känner mig ledsen, förvirrad och konstig. Jag tror inte att han lever längre. Det känns liksom i hela kroppen.
Nu har de slutat leta efter honom också. Jag har känt killen i minst 7 år. Och nu är han borta. Visst, vi har inte träffats på flera år, men ändå. Vi har ju ändå känt varann länge. När jag hörde idag att de slutat leta efter honom, så började jag nästan gråta. Jag tycker så otroligt synd om hans familj och vänner. Jag vet inte om jag kan kalla mig vän med honom, kan jag göra det?
Trots att vi inte träffats på flera flera år, så känner jag mig så himla ledsen. Det är väl för att man hör det pratas på radion, hans bild finns i tidningarna, det är nån man känner som har försvunnit. Han är spårlöst borta. Jag hoppas verkligen att han lever och mår bra, men nej, hela kroppen skriker att det inte är så. All min kärlek och mina tankar till hans familj och vänner. <3
/Layzy Lady
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar