Känner mig tom, ledsen, sårad, splittrad, trasig. Fortfarande. Mannen har inte hört av sig. Inte ens för att fråga hur jag mår. Är han ledsen? Eller är han feg? Eller är han bara ett asshole som inte bryr sig alls?
Jag har sjukt många frågor jag vill ställa honom, men jag vågar inte. Jag är rädd att förlora honom helt då. Vet inte om jag klarar av att bara vara vän med honom. Jag fattar inte vad som hände. Okej, han varnade mig, men tror ni att jag lyssnade? Of course not. Det är ju mig vi snackar om här. Tjejen med hopp. Men nu känns det som att hoppet är slut. Blir så trött på mig själv och på att jag alltid tillåter känslorna flyga iväg och leva sitt egna liv, och se hur det går då. Just det. Åt helvete. Det enda jag vill göra nu är att åka hem till honom, lägga mig bredvid honom och bara kramas utan att säga ett ljud. Jag vill bara ha hans närhet. Jag känner mig trygg i hans famn. Han fick mig att må bra. Så otroligt bra. Men så var jag tvungen att fucka upp allt genom att bli seriös och prata. Jag fattar inte varför jag ska vara så jävla blond och blåögd och tro det bästa om folk jämt. Grejen är den, att han är en så fin kille, sån fin människa. Jag känner det i hela mitt hjärta och hela min själ.
Tur att jag har mina underbara fina vänner, mina änglar. Tack för att ni orkar stå ut med mitt tjat och ältande och mitt jävla överanalyserande. Är så tacksam för att jag har er. Ni vet vilka ni är. All my love to you, darlings.
Jag hoppas att jag kan laga mig själv snart. Orkar inte vara trasig mer.
/ A memory can be forgotten
a feeling lasts forever....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar