tisdag 7 oktober 2008

Sorg och saknad

Igår var första dagen under dessa fantastiska två månader, som Mannen och jag inte hördes av alls över huvudtaget. Varken på telefon eller sms. Det kändes tomt och konstigt. Vi ska ju snacka skit i flera timmar, skicka totalt onödiga sms till varann, vara med varann flera gånger i veckan utan att göra nåt speciellt, bara laga mat, spela GTA och kolla på UFC på nätterna. I miss that as hell now.

Igår var dan extra jobbig. Vet inte varför men allt gjorde så ont. Och allt, allt hemma, i tunnelbanan, på stan, every fucking where, påminner om honom. Jag vet, det går över, det kommer kännas bättre snart, men nu vete fan alltså. Jag börjar tröttna på att känna mig så jäkla trasig. Vad hände? Igår satt jag och grät hela vägen hem på tunnelbanan. Alltså riktigt grät. Fattar inte hur det fortfarande kan göra så ont. Kan han inte bara höra av sig? Han sa "vi ses snart", men hallååååå, det har gått över en vecka! Vad fan är snart för han???!!!

Det hjälper inte ens att jag lyssnar på min favoritmusik, tröstäter choklad i massor, umgås med mina underbara vänner (ni är underbara och jag blir glad för stunden, det är jag evigt tacksam för) eller kolla på komedier. Inte ens spy ut allt jävla fucking skit här hjälper.

Det enda jag vill är ju att vara med honom. I know Joeybanana, du säger att jag bara ska strunta i honom för det plågar mig själv av att träffa honom. Nej, jag mår bra av att vara med honom, trots att han inte känner samma sak. Men tack, för att du försöker få mig att må bättre.

Luke, tack för dina fina ord i fredags när jag mådde som sämst.

Annika, du gjorde mig bara glad när du sa att du mådde bra inombords. Jag är jätteglad för din skull!

Haha, jag kanske ska tänka mig som en skinkförpackning. (reklam som jag såg nyss).

Miss Fatty, my angel, tack för att du finns. Är så glad och tacksam över att jag bor här.

Jenny, jag hoppas verkligen att du kan sy ihop mig i helgen. Längtar efter skratt, dans och smörgåstårta och fina pojkar som kanske kan få mig på andra tankar.

Carro, min älskade värmlänning/ndska, saknar redan dina galna kommentarer, kullerbyttorna i korridoren och din värmländska stämma.

Krill, jag lovar att försöka börja räkna grässtrån, göra kullerbyttor och klättra på väggarna.

Anna min vän, är glad att vi tagit upp kontakten igen. Vi får hitta på nåt skoj snart igen. Tack för att du lyssnar på mig. Finns här för dig med.

Tack mina kära systrar, för att ni finns, tack hela familjen.

Och så Janne, min finska vän, tack.

All my love to everyone who loves me!

/ A memory can be forgotten
a feeling lasts forever...

3 kommentarer:

FatCat sa...

gums, det gör mig ont att du har ont. men jag är med dig alla dagar, in till tidens ände. genom berg och djupa dalar, det var till dig min Gud mig sände. för att hålla om dig och krama dig hårt, länge länge. hugs från din favvokatt

Anonym sa...

tjejen..tjejen.. tjejen... vad vill du att vi ska säga? göra?... hur länge ska detta få tära på dej, leendet själv? vill inte längre se dina ögon tåras av a broken heart.
du finns där för mej, du vet att jag finns här för dej med.

kom ihåg..hjärtat sitter under ögona av en anledning...
Älskar dej tjejen <3

A memory can be forgotten A feeling lasts forever sa...

mina fina tjejer...tack, för att ni finns. det räcker att ni finns där och står ut med mig och mitt jäkla ältande. :p

älskar er också, av hela mitt hjärta, kropp och själ. <3 <3